♦♦♦♦♦♦

 

Välkomna till min bibel. Länge sedan visst!?

 

2017

 

Detta år känns som det snabbast gångna året någonsin. Jag vet inte riktigt varför. De säger att tiden går fort när man har roligt och nja, så väldans roligt har väl inte året varit.. Men efter lite turbulens, flera tusentals tankebanor senare och med några riktiga små ljusglimtar i ryggsäcken kom jag fram med mer insikt och inte minst nytt perspektiv på saker och ting. Jag har fått lära känna både mig själv och min omgivning på ett annat plan än vad jag tidigare gjort.

 

Det blev ett år som blev plus minus noll. Steg togs framåt och några togs tillbaka. Allt som hände behövde ändå hända förr eller senare på något sätt. Utan någon riktigt trygg punkt, med något hundraprocentigt i livet, behövde jag ta mig igenom allt. Om endast några få ord skulle summera vad året gett skulle jag säga; prövningar, lära, instabilitet och känslor.

 

År 2017 startade med en hel del förhoppningar. Nystart, planering, spänning och mycket förväntan i att fixa eget boende etc. Mer vuxengrejer och ansvar, bygga kök, teckna försäkring. Hej o hå. Under vintern kändes det ändå ganska bra! I perioder senare har jag från morgon till eftermiddag bara gått och längtat hem till sängen. Jag måste rota lite i arkivet om jag ska påminna mig själv om de väldigt fina stunderna som självklart fanns men som gömts undan av det tyngre.

 

Sommaren kommer ju alltid med glädje och lycka i sig själv och tur är väl det. Jag är hundra procent sommarmänniska.. Jag tror att det är alla småresors förtjänst att jag känt en hel del glädje. Jag gjorde mycket minnesvärt den här sommaren, ångrar ingenting även om jag inte mådde helt bra. Var saker för bra för att vara sant? Ja kanske. Hösten däremot var stormig, grå, turbulent och minst sagt deppig.

 

👍🏿Blandat bra; Jag har känt mig överöst med kärlek. Ibland fått mer än vad jag önskat. Jag har vaknat på helger till färdiga frukostar. Utan att någonsin ha bett om något eller förväntat mig det. Känt mig misslyckad men bortskämd, underlig kombo. Jag har gått i sommarregn i flippflopp, kjol och linne med matkassar från Ica, i lånad keps. Känt mig levande. Vi har strosat på vacker kyrkogård och fikat och skrattat, jag har mints mina förfäder och saknat. Jag har pratat mer med nya människor. Fått oväntad kontakt och vänskap, även med flera äldre. Sex små liv dök rakt in i hjärtat på en under en av årets bästa tid i juni. Jag fick uppleva förlossning. Skrämmande häftigt. Det blev vin och kortspel på hotellrum innan sen middag ute i 30 grader. Vy över så vackra platser. En kall drink i ett varmt land. Kontraster.  Jag har varit uppklädd och dansat, utklädd och dansat. Flera gånger blivit varm i hjärtat av unga små kloka liv. Känt någon slags mening, i form av bekräftelse och uppskattning och att vara deras trygga punkt. Jag har mått bra! Jag har mått dåligt. Sena små bilturer har det blivit en hel del av och jag har tagit chansen att åka iväg mer, till skillnad från förr. Jag har följt med, glidit runt på vägarna. Själv, ändå mot destination eller i sällskap. Med en harmonisk känsla och egenvald musik att dunka i bilen. Mycket musik har räddat mig och fått mig att må till och med bra. Kunnat vänt på känslorna.

 

Jag har haft en längtan till framtiden, till stadging och familjebygge genom en del bebisträffar. Otroligt stark barnlängtan. Enda riktiga målet i livet, som varit samma från tio års ålder till nu, är att någon egång bli mamma. Bygga familj med min trygga, snälla, lojala man, bli ett team tillsammans. Noja över att kanske aldrig få uppleva det. Förmodligen och förhoppningsvis har jag har ett helt singelkapitel att ta mig igenom först, kanske lära känna mig själv ytterligare. Så det känns från att ha varit nära till att ha långt kvar till familjeplanering. Men det är verkligen ingen brådska. Det kommer när det kommer.

 

Det har blivit vänkvällar med viktigt snack. Mycket glädje i fotboll. Otroligt lagbygge med mitt kära lag. Glädje samt frustration. De två varvat. Jag har stolt tårögt hurrat och slagit i väggarna av lättnad och glädje. Jag har gått och sett matcher med vänner, fotbollstittandet har tillägnats många timmar totalt. Vi svenska folket har kunnat glädjas tillsammans åt VM plats. Vi har glömt all skit för stunden. Samhörighet. Familjen är allt. Har gått och kramat mamma fler gånger än någonsin, kramat 20 år gammalt gosedjur om nätterna då jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Pin.? Aa.

 

Haft riktiga girlsnights med skvaller, suttit tätt med tända ljus, mysfiltar och filmer som Mean Girls och Roadtrip streamad på en liten laptop. Funnit lycka i inredning, bakat. Känt mig nöjd. Fått beröm. Vaknat till gulliga sms. Fått sms som fått magen att knyta sig. Känt otrolig saknad av svensk sommar på landet.. Sommaren 2018 hoppas jag kunna bo mer på landet.. Fått bekräftelse på jobb av barn kollegor och föräldrar. Första gången på två år. Jag har känt mig både viktig för någon och oviktig för någon, lite käftsmällar. Mycket mer ansvar. Gråtit ut framför någon, glömt sorger över en pers genom en annan. Bevittnade ett stjärnfall mitt i min mest uppgivna stund på hela året. Hur förtvivlad och vilsen jag än kände mig var det ändå som att, okej, det kommer att bli bra. Ha bara tålamod.

 

Jag har upplevt vackra Gotland på vår och sensommar. Suttit uppe på höga tak och andats. Fått glädjas åt andras lycka. Mått bra igenom någon annan. Känt lugn och trygghet av att titta på en sovande snarkande.. Blivit bortskämd med små presenter. Varit helt knäpp och helt bekväm med någon. Sett in i ögon som beundrat mig tillbaka. Känt kärlek. Dansat. Pratat djupt. Sjungit. Nostalgi. Burit varandra på varandras ryggar. Gått ute på promenader fyllda av adrenalin och endorfiner, pladdrat och drivit. Gått fult. Bra blandning mellan mogen och omogenhet. Tappat bort mig i stan mitt i natten men ryckt på axlarna och för en gångs skull låtit alkoholen göra sin nytta. Åkt tunnelbana själv på natten. Inte hittat. Tagit beslut som kunnat få konsekvenser. Inte ångrat mig. Fått blommor. Haft picknick, grillat ute i parken med vänner. Levt för stunden. Lirat boll på skoj, skrikit, kissat offentligt, tillsammans uppe på berg med cider i handen. Jag har somnat på möten, somnat på någons soffa. Behövt tagit igen förlorad sömn. Ätit hembakad kladdkaka i närparken Stockholms varmaste dag. Har pratat i telefon omedvetet under natten. Gått ensam genom stan, lämnad och gråtit av besvikelse. Trakasserad. Varit någons absolut största trygghet. Kastat macka i skärgården med vinden i håret. Jag har srungit på nya vägar och upptäckt. Tagit ut mig helt och hållet, sprungit tills jag fått blodsmak i munnen. Fallit ihop på marken, sett en snurrande värld ovan.

Cava Sangria på semestern dagarna i ända. Levt livet. Hållt hand i flygplan över solnedgång. Från bränd sårbar prickig hud, till gyllenbrun slät bränna. Jag har upplevt värsta smärtan jag varit med om någonsin. Skrikgråtit i taxi av smärta. Trott att jag skulle dö, skitit i allt. Korttidssjukskrivning. Blivit helt tagen av vyer genom solglasögon och utan. Plockat vita stenar. Balanserat på gatulinjer med känslan av rus trots att bilar bakom kurvorna kom hastigt och tutade. Skräckblandad förtjusning. Trots. Vi har skrattat tills vi gråtit. Spelat basket på skolgård på helgen. Känt mig helt hemma i Serbien p.g.a sällskapet. Galet bröllop under en blixtrande himmel, dansat i ring av kärlek. Många blandade människor utan samma tro, värderingar och tankesätt men kärleken är densamma.

 

Vi har legat i strandkanten och diskuterat och delat storys. Suttit i garage och snackat skit med egenblandad redbullvodka i handen. Tillbaka till tonårsminnen. Kommit till insikt om att 99or också är vuxna. Mer eller mindre. Knutit starkare vänskapsband med flera halvvänner. Shottat. Vattenpipa. Cigg. Onödiga tjafs om pengar och andra småsaker. Garvat. Pysslat och överraskat! Haft uppskattade telefonsamtal. Ett dödsfall. 50 mil upp i landet. Sprungit uppgiven i mörket i en helt främmande stad, i helt fel kläder, jeansshorts och regn, nästan tappat bort mig själv med vilja, en känsla av att vilja gå in i skogen, kliva ner i kalla älven. Velat bli uppenbart skadad för reaktion och förståelse. Ett flertal kräftskivor. Den finaste i Lummelunda, Gotlands solnedgång. Visbyvandring. Hjärtklappning när jag som sjuk tog mig upp för flottsbrobacken en solig septemberdag. Många hjärtklappningar av endast promenader och oro över att falla ihop. Något helt totalt knas med hälsan. Dramatik. Ett flertal gånger höll jag på att stupa med bilen. Den där jäkla bilen, 30 år gammal, till minne av farmor, som jag vägrade göra mig av med i första taget höll på att bli min död.. Jag har köpt ny bil, inte ångrat det en sekund.

 

Har improviserat mycket. Blivit något bättre på att inte alltid försöka ha allt inplanerat in i minsta detalj utan börjar lita mer på mig själv och mitt oförberedda förnuft. Mot slutet av året, lite pirr i magen igen och en gnutta levnadsglöd. Ingen osäkerhet. Från nu ska jag göra det jag vill. Jag bara ser till att göra det och så kommer jag åtminstone inte ångra att jag inte tog chansen. Det är inte hela världen om allt inte går helt rätt och korrekt till. Allt går, och om det inte gör det så går det ändå. 

 

👎🏿 Jag har fightats med mycket och klarat mig själv. Jag var varit självständig och utvecklats. Gång på gång har jag blivit sviken. Gång på gång har jag mottagit tuffa besked. Inga livsviktiga svåra besked som handlar om liv och död men ändå mycket som tärt på en, tagit ens hopp och energi. Aldrig ska vi jämföra varandras problem, för de känns oftast inte samma på insidan. 

 

Jag har blivit orättvist behandlad. Jag som aldrig skulle höja fingret, aldrig kalla någon något dumt har blivit skriken på. Om man skulle räkna alla gånger man blivit kallad dum i huvudet, av en och samma person, utan någon för mig anledning skulle det bli otroligt många.. Blivit psykiskt misshandlad. Nedtryckt och uppläxad trots att jag inte behövt det eller uppfört mig värre än någon annan. Ansvar, käftsmäll. Känt mig ensam, fast ändå inte helt ensam. Ingen som har vetat, för jag har inte sagt något. Någonsin. För jag inte velat. Inte velat bli offer. 

 

Hälsan har varit knas, immunförsvaret har fått jobba hårt och jag har känt mig utmattad. Trots att jag varit bra tränad, med helt okej grundfysik och kondition så har jag blivit matt av att gå upp för en backe exempelvis, eller matt av att klä på barn vinterkläder. Matt av att städa hemma, laga mat och köra bil. Hjärnan uppvriden på högvarv.. Jag tror att det har med återhämtningen att göra, att jag inte fått tillräckligt med återhämtning för att kunna bli helt frisk och all energi har gått åt direkt innan jag fått ny. Jag har i vanlig ordning kört på för hårt när jag egentligen inte borde ha gjort det. Men vadå skulle jag sjukskriva mig själv för att jag inte orkade? Höll jag på att gå in i väggen? Nej blä, så många gånger som jag fått äta upp att sjukdom och träning inte går ihop.. Men jag kan omöjligt gå och vänta på att bli helt frisk, för det händer inte. Mest har jag nog bara haft otur. Så ja, mycket sjukdomar har jag åkt på igenom hela jäkla året, vinterkräksjuka, halsfluss, influensa, allergi, ögoninflammation, Campylobacter och magkramper, feber, magsjuka och x antal förkylningar, säkert 40 stycken och så ytterligare lite streptokocker mot slutet.. Nej men ärligt talat, är det bara jag som tänker att ett år endast består av 12 månader, hur kan jag då lyckas klämma in allt detta under dessa 12..? Vissa är liksom aldrig sjuka. Vanligt ska vara 1-2 förkylningar per år?!?? Tänk om man hade sådan tur. Men jag åkte nog på allt man kunde åka på och var mer sjuk än frisk tråkigt nog. Men det har fått mig att uppskatta att vara frisk mer så något positivt har det fört med sig. Det har dock fått mig att bli mer osäker på vad jag vill göra och bli i framtiden. Inte för att jag på något sätt hade bestämt mig för att plugga till förskollärare men ändå. Hälsan är egentligen väldigt viktig för mig så jag kanske tyvärr måste överväga att välja bort nuvarande yrket. Helt ärligt. Vad ska man göra?

 

Mer blandad skit då, man har förlorat någon man älskar. Bråkat med närstående. Verkligen känt sig motsatsen till stark. Blivit ljugen rakt upp i ansiktet. Haft nära vänner som varit med om tuffa saker och man har försökt agera stöttepelare trots att man själv stått och vinglat som aldrig förr. Jag har verkligen inte ångrat att jag ställt upp som jag tycker att jag gjort men ibland i andra situationer hade jag behövt känna efter, erkänt mitt eget värde, erkänt för mig själv att jag inte orkar och sagt nej.

 

Jag har kämpat för att vara och förbli omtyckt. Vara en god medmänniska. Jag har tampats och hållit humöret uppe medan andra betett sig som skit mot mig. Men jag vill deras bästa och mitt bästa och därför försöker jag rädda situationerna. Till ingen som helst nytta eller framgång tillslut. Så varför ska jag tänka så otroligt mycket på andra? utan att få ut det så de själva ens märker det. Det blir slutligen bara jag själv som vet om att jag gör och tänker på andra. Det är liksom ingen idé då.

 

Jag och mitt har varit noll prioriterat. Ingen gång detta år har jag funderat ut vad jag själv verkligen vill och gjort som jag velat. Beslut fattades efter vad jag trodde skulle gynna någon annan eller efter vad andra skulle tycka att jag gjorde bäst i att besluta. Jag vill bara göra rätt, få så få som möjligt besvikna. Men det är omöjligt! Det hör till, mer eller mindre. Man kan inte vara perfekt hela tiden och vara alla till lags. Jag måste ge upp det.  Ett beslut i somras kände jag efter och gick endast efter vad jag kände men det beslutet förde med sig krångel och skuld om att vara ego.. Även om det bara handlade om det närmsta halvåret och inte en livstid. 

 

Jag kan knappt räkna antalet gånger jag suttit mig i bilen, känt mig heeelt tom, helt slut och urkramad på energi, känslor och allt. Irritation, tomhet, ensamhet, frustration, ångest, mycket och inget. Kört på autopilot. Där och då har något slags ord lyckats sätta sig på näthinnan, en mening i en sång på radion eller vad som helst blir droppen för vad jag orkar. Tårarna som endast får stanna i bilen och inte får följa med hem har gjort att jag inte åkt hem direkt, behövt ta omvägar eller sitta på en parkering och vänta ut lugnet igen. Jag kan inte åka hem så, har sedan uppväxtåren kvar rädslan för att visa sårbarhet, det ska bitas ihop, man ska vara tuff och skaka bort det.

 

Självklart har det inte bara präglat mig negativt, utan gjort mig till den jag är idag. Jag kan vara stark oavsett. Jag kan se positivitet i allt som händer och det behövs.

 

Många kvällar vill jag glömma.. Gångerna jag känt mig sviken chockad, förbannad, sårad, tom och försvunnit ut i sena kvällen eller till och med natten. Jag har känt mig dum, lurad, utspelad. Utnyttjad vissa stunder. Gått ute i minusgrader i timmar för jag inte vill gå hem. Dragit luvan över ansiktet, dunkat hög musik i lurarna om jag haft turen att hinna få med dem. En tår eller två ner för kinderna, tre visar klockan på en frusen immig, telefon satt på strömsparläge. Fyra missade telefonsamtal senare. Fem gånger svurit att aldrig låta det ske igen. Minst sex antal större besvikelser. Sju kvarter bort och sedan motstridigt hemåtfärd. Kanske även 100 tankar om att detta är så skevt jävla fel.

 

Har känt mig fjantig men det som gjorts har inte varit okej någonstans. Jag har fått fler antal anledningar att avsluta påbörjade kapitel men det har varit så svårt. För på något sjukt sätt har jag gått och hoppats på förändring, förbättring, eller för det sämre, spelar ingen roll längre. Något. Åter igen, två år senare lovat mig själv att aldrig mer tillåta mig att må så dåligt över något, eller över någon. Känt igen mig själv och hur jag precis mådde för två år sedan.. Fast värre, mer känslor. Jag har gett andra tips och råd vid situationer men varför lyssnar jag inte själv på mina egna råd? Varför är det så svårt när jag vet vad som är rätt?
Fan så mycket frustration när jag tänker efter. Betydelsefullt med nära vänner, släkt och familj runt sig.

I efterhand känner jag mig stolt över mig själv, att jag hållit ut så pass. Jag har tagit många rätt beslut. Jag har förblivit stark av prövningarna. Modet kommer verkligen mer och mer med tiden för mig. Visst man var kanske supermodig när man var liten, vågade skämma ut sig med mening, gå fram till vilken främmande människa som helst och utbrista något helväckt, vågade slänga sig ut från höga avsatser och klippor och åka läskiga karuseller fast man egentligen var för liten. Man vågade uppträda inför större publikmassa, lita på och följa med en främling i ett annat land, kört alldeles för många kilometer i timmen för snabbt och sprungit det snabbaste man kunnat utför sandberg med stenras där minsta snedsteg hade gjort att man föll tio meter ned med risk för världens fetaste blåmärken och benbrott. Har gått i vildmark själv mitt i mörkaste natten, haft stort djur stirrandes på mig, haft över tusen ögon samtidigt på bara mig och badat i havet i smältande isvatten osv. Efter en dipp av mod har det successivt kommit till mig igen, fast inte på samma sätt, ett mer förnuftigt sätt. Jag vågar prova nya vägar, litar på att det blir bra. Lite mer yolo och självständighet. Jag gör som jag vill, planerar vad jag vill, är med vem jag vill, pratar med vem jag vill. Det är skönt! Utan att ha någon tyckare runt sig jämt och ständigt. Mer av det ska det bli!

 

Jag är ändå glad av förväntan. Det känns bra och lägligt med en nystart. Jag har trots allt mina bästa år just nu och flera år framåt. Nu ska jag se till att göra de till bra år. År att minnas. Jag ser fram emot år 2018, från ett ta sig igenom år till ett leva år! Jag är inte bunden till någonting egentligen. Rehab, bli bra, träna, frisk, USA. Träffa folk. Jobba på mig själv. Omge mig av personer jag tycker om men främst mår bra av. Alla som ger mig skit skiter jag i från nu. Måste ge upp tankarna om att alltid vara så snäll mot allt som rör sig eller inte oavsett vad de gjort och gör. Samtidigt som jag anser att man vinner så mycket på att vara snäll ändå, även mot de som ger en skit, för att bevisa att de inte kan dra med en till deras lägre nivå. Det blir 2018 till att drömma lite med längtan till att känna kärlek eller närhet. Ingen brådska men vem vet när något händer.

 

Påminnelse till mig själv; Jag kan inte bli helt påkörd utan att ligga kvar en stund på marken. Det är omöjligt att bara resa sig, borsta av kläderna, le och vinka att det gick bra, vandra vidare. Det visar bara att du är mänsklig om du låter dig själv ligga kvar. Som en före detta tränare sa till mig angående mig som fotbollspelare. "Ela du är för ärlig, eller du är inte ens ärlig.. Du måste börja lägga dig ner om du får en spark eller knuff, gör inte en Matrixparering för att jämt stå på benen. Visa att det sker fult spel omkring dig" 

 

Så till mitt vinnarskalliga jag, på och utanför planen, jag vet att jag väljer mina dueller men mod och list går inte alltid hand i hand. Det kan vara modigt att gå hundra in i en situation där man vet att det kan smälla och oftast så gör det det, och går bra men i efterhand när man känt efter kanske det hade varit bättre att inte ta den duellen helt enkelt, om man nu kan välja.  Var inte så ärlig, var mer smart och sök dig inte in till skiten när du så lätt kan peta och gå förbi. Du kan inte vara Stålmannen utan känslor och sårbarhet. Det finns inte på riktigt.