Tjenahej
Åh vilken trött dag. Jag är långt ifrån frisk men nu har jag sagt till chefen att jag kommer jobba imorgon så det är bara att bita ihop oavsett hur jag känner mig! Nu på kvällskvisten ska man väl hälla i sig en kopp kaffe, titta på heja Sverige, ta en dusch och slutligen ta en kopp te innan hopp i säng.
Jag funderar på att göra något med håret, inte så vågat som att klippa axellångt (vilket jag vill en vacker dag) men klippa topparna och sedan slinga ljusare. Frågan är om man ska slinga lite mörkare också i underhåret som jag gjorde för någon vinter sedan.. Nå väl, tycker ni något får ni gärna tycka högt! Pussarrr.
inspo
Att vara allt
Jag är så delad.
För ett tag sedan (fram tills nu) var det mycket blandade känslor inom mig. Tankar hit och dit, dålig sömn, en del tårar. Jag var ärligt talat rätt lost och hade allt i mitt liv på obestämd tid. Ingenting var säkert. Jag hade på något sätt tappat mig själv på vägen och mådde inte alls bra. All verksamhet runt mig låg på något halvhjärtat mellanläge som jag bara var tvungen att ta mig igenom. Det kändes okej på sin höjd, men jag var aldrig glad. Det var svårt eftersom jag kände mig ensam. Och ni vet när man kommer till den punkten när man känner att något måste hända för att cirkeln inte ska sluta sig i ett oändligt kretslopp. När det inte längre spelar någon roll vad som händer, bara det sker något för att bryta vanan. Så var det men jag vågade inte riktigt ta det sista steget.
Det var lite som att ha klättrat hela vägen upp för en stege men inte vågat kliva av den för att ta sig till själva taket. Just för att man inte riktigt visste vad som väntade en. Det var outforskad främmande mark. Tänk om andra sidan skulle ha varit så skrämmande att man hade fått panik och rasat, eller tänk om man skulle ha tappat fästet och fallit precis i steget över.. Man frågade sig, skulle man ha klättrat ned igen kanske, till det trygga? eller skulle man ta tag i den där jäkla snöskottningen uppe på husaket ändå för att inte riskera att taket slutligen skulle falla ihop..?
Det känns så bra att jag nu är på väg att hitta tillbaka till mig själv. Jag är på väg åt rätt håll efter att ha stått stilla alldeles för länge. Jag ska bort ifrån att känna mig låst och hindrad. Aldrig mer kommer jag gå tillbaka till något som fått mig att känna mig nedtryckt. Aldrig i mitt liv.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag bara är glad och lättad. Hur underligt skulle inte det vara..? Klart att man är ledsen ibland efter all spenderad tid och alla fina minnen men jag är också besviken och förbannad. Jo helt ärligt är jag förbannad över hur jag blivit behandlad. Bland det värsta jag vet, som jag har sagt, är dryga, negativa, omogna,"spelande" personer. Och du beter dig så medvetet på ett sådant sätt att jag blir lite ställd. Liksom vad har jag någonsin gjort för att förtjäna att någon ska bete sig illa mot mig? Någon som har haft mig så nära och som vet att det sista jag vill är att såra folk.. Som vet att jag tänker på varenda litet ord jag säger just för att inte såra och som aldrig har haft en ovän. Vem fan är du att ha fått orsaka mina tårar?! Varför har jag tillåtit mig själv att må dåligt?
Jag har blivit behandlad så dåligt när jag väl tänker efter, Påhittade bortförklaringar, inte en komplimang på flera år, anklagad. Jag skulle kunna rabbla här men jag orkar inte lägga mer energi på det, det får vara nu. Sedan är ingen perfekt, allra minst jag. Annat har jag inte sagt men jag skulle aldrig med avsikt göra något jag vet är fel och fult. Nej, jag vill inte tänka mer och vill bara blicka framåt och gå vidare. Släppa allt. Egentligen känns det lite som att jag, genom att ha förlorat en enda person, samtidigt har vunnit så många tillbaka. Eller vunnit nya. Det är jag otroligt tacksam över. Och för att du tog steget som inte jag tog. Även om det var på det mest bisarra sätt.. Jag är fortfarande ganska chockad och lika som på fotbollsplanen känner jag instinktivt efter en ful tackling att jag vill hämnas, men eftersom jag är mognare låter jag dig köra på med ditt race, så får tiden ge sin karma när det väl är dags..
Yes people jag är lite smått lack.
